Lymfödemmottagningen och sjukresor

Idag var jag på lymfödemmottagningen i Lund och träffade sjukgymnasten Lotta. Jag hade beställt sjukresa dit som skulle komma klockan 11.55. Kl 12.05 ringde jag och frågade vart taxin tog vägen, den kom två minuter efteråt. Lungt tänkte jag och slängde mig in i bilen för att där upptäcka en gammal dam som skulle rätt in mitt i smeten i Malmö! Resultatet blev att jag kom 15 dyrbara minuter försent till Lund.

Väl där hann vi konstatera att jag behövde nya kompressionsstrumpor och det helst igår. Nästa gång jag kommer dit skall vi diskutera vilken sort jag skall ha. Det finns ju i olika material. Jag blir galen av att ha strumpor på och går alltid barfota och det sista halvåret har varit fruktansvärt med dessa grova, tjocka men ack så nödvändiga tingestar. Jag ska försöka få tunnare sommarstrumpor så jag kan stå ut, utan att bli galen när värmen kommer.  Jag vill ju helst överleva sommaren med sinnet i behåll. 

Jag kommer att få en veckas intensivbehandling där jag ligger i en pulsator med vänster ben. Det är som pumpen jag har hemma. Sen blir jag bandagerad. Måste ha tag i ett par joggingbyxor, har jag tur kan min kära vän Eva låna mig ett par. Jag kommer att vara bandagerad dygnet runt. Efter dessa fem dagars intensivbehandling kommer jag att ha  ordentliga kompressionsstrumpor som håller svullnaden nere. Nu håller vi tummar och tår att detta skall minska vätskan och göra benet lite mindre och mer rörligt.

Jag har 2,5 liter mer vätska i vänster ben, mot vad jag har i höger. När man ser på benet är det stor skillnad i storlek. 2,5 liter hörs kanske inte mycket men häll 2,5 liter vatten i en stor skål, ta hål på huden vid knät och häll i det under skinnet, då blir det nog en hel del. Om man kunnat göra ett sånt experiment alltså. Å andra sidan hade man kunnat göra så hade jag haft en kran på benet och tappat ut lite då och då och sluppit allt detta! Åh, ljuva tanke. Två vanliga ben och inga feberrosor. Ack, vilken dröm.

Får även en remiss till fysioteket för att få tips på träning och snacka vikt. Detta ständiga aber i mitt liv. Jag hatar det. Undrar om man kan ha bulimi utan att kräka, eller om man fötts utan mättnadkänsla. Usch, bara att tänka på det ger mig depressioner.

Nu ser jag med spänning fram emot vad det här kan bli och jag håller er uppdaterade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0